I tre dagar har jag tagit mig igenom första säsongen av Desperate Housewives.

Den senaste timmen har jag druckit saft och försökt samla ihop någon slags koncentration.
Det senaste dygnet har jag sett på fotboll och gett mig själv ont i magen genom att äta alldeles för mycket kladdkaka.
Den senaste veckan har jag accepterat vänner på facebook, ägnat otroligt mycket tid framför ett worddokument med namnet "Z Resultat", klagat med mina vänner på kylan på väg till skolan varje morgon, peppat mig själv med Beatles och döpt en katt till Mr Chanel (- alternativt den lilla svarta).

Nästa vecka ska jag finnas, försöka, förstå.
Good day friends.

Rent mentalt. Jag fungerar inte, varken mitt fysiska eller psykiska.
Så nu ligger jag hemma under ett tjockt duntäcke och skriker att jag hatar det här. Min mamma svarar bara "i stunder som denna är du så lik din bror, men du måste också lära dig att vila då du är sjuk". Hon hävdar också att jag faktiskt kommer att bli frisk, men det känns inte som det. Jag har varit sjuk i flera dagar nu, det känns som en evighet.
Jag vill inte känna det som att jag inte kan resa mig utan att bli svimfärdig. Jag vill kunna andas utan nässpray varannan timme, jag vill kunna läsa ett kapitel i en bok utan att få ont i ögonen och tro att mitt huvud ska sprängas. Det är rätt stort för mig att ens sitta med en dator i knät, för igår kände jag feber tränga genom ögonen bara jag kastade en blick mot datorn. Och det värsta är att jag har så fruktansvärt tråkigt, vilket i sin tur leder till sådan sjuk depp. Vila är något av det tråkigaste jag vet. Men jag orkar inte göra någonting.

Hur som helst var popaganda super! Jag kanske laddar upp bilder, när jag orkar.
Det var bra och jag älskar Klaras kusiner som lät oss beslagta hela deras källare.
Camera obscura var charmiga och jag ville att Mgmt skulle spela electric feel för alltid.

Ibland måste man bara få ligga i en soffa med alldeles för många kuddar och lyssna på Belle & Sebastian hela natten igenom.

För trots tunga ögonlock, trots träningsvärk i hjärtat, skavsår i lungorna och taskig syn. Så är det precis vad jag vill göra.
Jag vill höra om Sukie in the graveyard och dricka ohyggliga mängder jordgubbsté. Jag vill glömma att mina tankar behöver sömn, att det är 18årsgräns på den där Kings of convenience-spelningen i höst och att skolan börjar på måndag.
Ikväll är det här precis vad jag behöver. Another sunny day and the sectret history.
Jag vill aldrig somna.

Jag mår verkligen inte bra.

gissa vem som fyller år idag.

Jag har ont i huvudet och magen och lever på kaktusjuice. Jag måste skriva på rapporten som ska vara inne nästa vecka, men jag drar mig för det. Det är verkligen svårt. Jag har ingen lust men jag borde ta mig ut och springa idag, kan inte någon hänga på? Det tycker jag. (Amanda?hihi)

Jag kan inte vara mer opepp just nu. Behöver möjligtvis en smäll på käften.
Mest för att komma i rätt balands hehe.


Ikväll ska det grillas!!

Livet är inte rättvist, det har man lärt sig redan från barnsben. Men att det skulle vara så orättvist som det är just nu, det var jag inte beredd på.
Negativitet är något av det värsta jag vet. Att vara negativ ger inte någon någonting, det känns bara som ett svart moln som sänker sig över ens självkänsla och gör en alldeles paralyserad och tom.
Och det är just därför jag vill leva under jorden. Det är därför jag vill sova under täcket i flera dagar. Det är därför jag helst bara vill gömma mig från allt levande.
Jag är negativ och har blivit alldeles nere på senaste tiden, och jag vet varken varför eller vad jag ska göra åt det.
Jag känner mig bara ivägen då jag umgås med folk, jag känner mig som en glädjedödare och en i allmänhet hemsk människa.
Det är en sak då det händer saker runt omkring en som gör en ledsen. Då man failar på ett prov, gör något dumt, får en elak kommentar kastad över sig, eller vad som helst. Men det värsta av allt är när man mår sämst, och inte ens kan relatera det till någonting. Jag kan inte relatera mig själv till någonting. Inte någonting, ingenting.
Livet är fan inte till för att kastas bort på att leva under jorden, ligga under ett tjockt duntäcke och gömma sig. Det vet jag. Men vad jag inte vet är hur man ska ta sig upp. Jag bara går runt och hoppas på att någon, snart, ska komma och kasta ner en repstege som jag kan klättra upp för, upp till verkligheten och positiviteten. Det är så svårt att uppskatta, någonting, när man inte ens kan uppfatta vad det är man borde uppskatta.
Jag skulle verkligen uppskatta en repstege just nu. Jag skulle verkligen uppskatta en kopp té framför en måbra-film tillsammans med någon som inte dömer mig för att jag inte mår bäst.
För jag vill må bra, jag vill känna positiviteten strömma genom kroppen, kunna sitta i solen och känna att åh livet är underbart. Hur kunde jag tappa den tråden när jag äntligen lyckats få den att falla rätt? Döm mig inte för att jag är negativ. Förstå mig när jag säger att jag vill vara den där glada personen, verkligen.









Langa kärlek please,
I really need it right now

Idag har jag städat och tagit en promenad i solen med min mamma och syster.
Jag håller på och startar upp ett nytt liv och en ny livsstil.
Jag ska härmed bli mer hälsosam, duktig och nyttig för mig själv.
Jag måste liksom lära mig leva utan sockerchockar och kalorier, jag tänkte att det måste ju vara något småfel när jag och Klara måste sitta och knapra pärlsocker för att förstå matten. Haha.
Jag borde börja träna också, och som tur är har jag och Amanda redan skakat hand på och lovat att så fort snön smält ska vi dra oss ut och börja springa. Och jag bara känner på mig att det kommer bli superbra.
Hela min idé om ett sundare liv känns faktiskt alldeles superbra.

Det enda som bryter mot mina nytänkande regler är just att jag sitter vid datorn, vilket jag sedan igår inte gjort på minst två veckor. Men det gör jag ju egentligen mest för att ta tag i mitt sommarjobbssökande.
Så det är okej, för idag. (och kanske imorgon) Haha.

Puss & Kram, idag känns som en bra dag. Hoppas mitt humör inte hinner ändra sig,
i alla fall inte innan jag hinner publicera det här inlägget. För jag orkar inte skriva om. Och jag orkar verkligen inte vara negativ. Inte nu. Solen skiner faktiskt idag, och det är himmel blå himmel blå.

Hejsan.
I fredags skrev jag en lista på allt jag behövde göra den här helgen. Det blev 24 punkter.
Jag har kryssat för tre.

Utöver det har jag faktiskt ingenting att säga. Ingenting speciellt.

(Men det är ju mitt eget fel)
Jag längtar efter en dag då jag kan sova ut, totalt alldeles för länge.
Får jag inte den dagen snart stupar jag. Stockholm igen på lördag.

Mina ögon hålls öppna tack vare Ipren och Alvedon och andra konstiga tabletter min mamma tvingar i mig.
Annars brukar jag lägga mig i någon soffa i skolbiblioteket och känna att nu somnar jag. Men det gör jag inte.
För klockan slår 12.10 och jag slår upp ögonen igen och inser att nu måste jag lära mig engelska. Igen. Får jag inte sova. Aldrig. Jag kan inte sova, inte på kvällen. Men jag försöker, jag måste bli pigg, måste bli av med huvudvärk. Utan tabletter.
Tar man ipren och ibumetin tillsammans kan det bidra starkt till cancer. Oops.
Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt, extremt tidigt. Eller, jag ska försöka. Hihi.

(ögd. men kom ihåg att detta var i maj.)

Jag längtar till sommaren.
Saknar att äta glass med personer jag tycker om och jag saknar att kunna ligga ute i gräset och tänka på sånt jag inte hinner med nu.
Sen saknar jag att slippa ta på mig skor och bara kunna springa över gräset hem till Klara, det är så omständigt nu på vintern att få tag på den flickan. Vad saknar jag mer? Ingenting, egentligen.



Skolsköterskan säger att jag är hjulbent.
Pusshej

and quitters don't fight.

Idag gick jag inte till skolan, mådde inte tillräckligt bra för det kände jag.
Men på fredag får vi jullov. Jag längtar jättemycket.
Min bror kommer hem på lördag, jag har äntligen köpt julklappar som behöver slås in, vi måste baka fler lussebullar då jag ätit upp alla sen senast, jag ska leta upp min tomteluva och jag ska lyssna på musikhjälpen dygnet runt tills jag tar tag i alltsammans.
Jag ringde två gånger idag för att vinna Tingseks gitarr.
Och min syster sms:ade in och önskade nationalteatern till mig.

För övrigt har jag våffelhår.
Det känns lustigt. Mycket lustigt faktiskt.

Klaras bild.


Idag är det första advent. Idag var det julmarknad här i leksand.
Varför kan jag inte se det? Varför kan det inte ge mig den där mysiga julkänslan?
Jag har ju verkligen väntat på den.

Det snöade idag, men allt jag kan se är blöta slaskiga vägar.
Inte vackra vita trädgårdar.
Nej, slaskiga äckliga gråa vägar.

Ingenting har jag gjort idag.
Eller jo, jag har sett på boston tea party hela dagen.
Filip och Fredrik är nog de enda som kan få mig på bättre humör när jag mår såhär.
Och kanske en kopp te. Och lussebullar.

Är det någon med idéer för saker som motverkar höstdepression får jättejättegärna höra av sig.
För just nu är jag bara så trög i huvudet. Trög av slaskigt grått vinterväder. Usch.





Maja

HEMSK VECKA.

Berättar närmare om den någon annan dag.
Imorgon blir hur som helst värsta mysdagen. Ska baka många onyttigheter tillsammans med vänner.
Egentligen hade jag och Alex planerat att dessutom ha snöbollskrig under kvällen,
men den planen sprack senast igår då all snön smälte bort.

Ikväll kanske jag åker hem till pappa,
eller också stannar jag här och ser på idol med min syster.
Hard choice. Nåväl, familj i första hand i vilket fall.

Nu ska jag och mamma göra riktiga köttbullar,
det är vad som gäller. Hata scan.


puss /Maja

Den värsta känslan som finns är otillräcklighet.
Just nu känner jag mig:
- ovärd
- slutkörd
- ivägen
- otillräcklig.

Men ord är bara ord.
Och imorgon är det måndag. Fy.




Igår var i alla fall jättetrevligt. Vi gick till konsum och köpte godis och chips,
sen gick vi hem till Fridah. Jag säger som Alex; ibland är det så roligt att bara prata.
På vägen hem fastnade jag och Alex i diskussioner kring ja, allt möjligt och stod i converse i typ 40 minuter ute i kylan.
Det resulterade i extremt frusna fötter.
Men det var faktiskt jättetrevligt. More talking to the world. Eller något haha.

usch. ond cirkel.
Jag måste gå och sova snart.
För jag måste gå upp jättetidigt imorgon för att börjar plugga och bli klar med naturkunskapen.
Men jag vill inte.
Så jag tänker "lite till" och går inte och lägger mig.
Det gör ju att jag kommer sova "lite längre" imorgon.
Vilket gör att jag kommer ha mindre tid att plugga.
Och usch, jag måste ju bli klar.

Hejsan!
Idag har jag blonderat håret igen.
Och varje gång jag gör det så tänker alltid jag samma sak.

När jag just kommit till frisören: "äntligen färgar jag mina utväxter. Hoppas det blir bra"
När frisören just haft i blonderingen i håret på mig: "JÄVLAR VAD DET SVIDER"(för övrigt blonderade hon så hårt idag att jag började blöda i hårbotten. haha)
När håret är tvättat och blivit blondt: "det ser gult ut."
När jag är klippt och klar och åker hem: "jag ser ut som en kyckling"
Senare på kvällen(typ nu): "jaha. så var jag blond igen då."


Så jag ska sluta klaga. Jag vet ju ändå att jag om några veckor kommer börja klaga på utväxter igen. Och så kommer det vara dags att blondera på nytt. Tjohej

Imorse fick jag panik.
Jag fick panik och kunde inte minnas någonting.
Jag kunde inte minnas vilken dag, vilken månad det var.
Jag kunde inte minnas vad jag gjort dagen innan eller varför jag ställt min väckarklocka på halv nio.
Och jag var helt säker på att det var tisdag.
Hursomhelst.



Idag fick jag höra att jag har fina och kyssvänliga läppar.
Det var nog det finaste jag hört under hela veckan.



Maja