Just nu sitter jag hemma hos Klara, vi har pluggat matte i mer än tre timmar.
Vi förstår egentligen ingenting, men vi låtsas, för det känns lite bättre då.
>>
Järnspikar! skriker Klara och slår näven i bordet.
Jag har visst retat upp henne mer än jag trodde jag kunde. Hon är helt vild, hoppar upp och ned slår sönder vasar och kristallkronor så de krasar i golvet och glassplitter fastnar i mina fötter. Hon sätter sig nu i en fotölj drar upp fötterna kryper ihop och vaggar sig själv fram och tillbaka.
Snälla maja säg vem det är säg vem det är vem är det vem är det? viskar hon. Stackars Klara.
Han är nästintill flintskallig cirka 30 år du vet ju själv hur han ser ut, säger jag, men det är din sak att lista ut vem det är.
Jag skrattar. Är jag hemsk nu? tänker jag. Ja, ganska.
Klara reser sig och går ut i köket. Tystnad. Hon kommer tillbaka.
Nu har jag glömt det, säger hon, nu har jag slutat tänka på det.
Vilken tur, säger jag och sätter på lite musik.
<<
Jag har lyssnat på John Me jättelänge nu. Han känns som Sveriges motsvarighet till Morrissey, men mest i utseendet tror jag. Och inte ens det egentligen. Men jag älskar hans musik.
Längtar efter att få köpa hans skiva, och den känslan har jag inte haft på väldigt länge.

(Men det är ju mitt eget fel)
Jag längtar efter en dag då jag kan sova ut, totalt alldeles för länge.
Får jag inte den dagen snart stupar jag. Stockholm igen på lördag.

Mina ögon hålls öppna tack vare Ipren och Alvedon och andra konstiga tabletter min mamma tvingar i mig.
Annars brukar jag lägga mig i någon soffa i skolbiblioteket och känna att nu somnar jag. Men det gör jag inte.
För klockan slår 12.10 och jag slår upp ögonen igen och inser att nu måste jag lära mig engelska. Igen. Får jag inte sova. Aldrig. Jag kan inte sova, inte på kvällen. Men jag försöker, jag måste bli pigg, måste bli av med huvudvärk. Utan tabletter.
Tar man ipren och ibumetin tillsammans kan det bidra starkt till cancer. Oops.
Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt, extremt tidigt. Eller, jag ska försöka. Hihi.

(ögd. men kom ihåg att detta var i maj.)

Jag längtar till sommaren.
Saknar att äta glass med personer jag tycker om och jag saknar att kunna ligga ute i gräset och tänka på sånt jag inte hinner med nu.
Sen saknar jag att slippa ta på mig skor och bara kunna springa över gräset hem till Klara, det är så omständigt nu på vintern att få tag på den flickan. Vad saknar jag mer? Ingenting, egentligen.



Skolsköterskan säger att jag är hjulbent.
Pusshej