Imorgon har jag svenskaprov. På medeltiden. Jag förstår inte varför.
Idag gick brandlarmet på skolan, precis just då vi skulle ha matte, och jag ligger så efter redan att jag får panik.

Jag behöver piggas upp.
Den här låten (och videon) är så charmig att jag vet inte vad.


(Ps. Julia, jag har inte pengar på mobilen. Men krya på dig! Så jobbar vi med datan på torsdag.)

Jag sitter och lyssnar på en konstig musikblandning.
Peter Bjorn and John, The Killers, filmmusiken i Edward Scissorhands.

Blueberry-té är gott och jag ska försöka plugga svenska en stund innan jag somnar,
det behövs.

(foto: indiepopochskit)



Ps. Jag kan spela introt till Sunshine of your love på bas nu.

Jag gråter alltid av Gossip Girl.
Eller i alla fall ofta, ovanligt ofta. Bara jag ser Chuck Bass ledsen och hjälplös tåras mina ögon som på ett litet barn.
Jag vet inte varför, det kan ju inte bara ha att göra med att han är fruktansvärt snygg.
Eller kanske lite..

Här grät jag verkligen som ett barn,
jag grät när jag såg serien, jag grät när jag såg reprisen och jag grät när jag hittade klippet på youtube.

I slutet av senaste avsnitten står han på kanten av ett hustak och jag vågade knappt titta.
Om han skulle dö skulle jag sluta följa den där serien. Och så började jag nästan gråta igen.

Liksom herregud, det är en serie. Herregud, det är Gossip Girl!
Helt sanslöst. Sedan när blev jag såhär blödig?

Allt känns så oerhört grått idag.
Allt utanför väggarna på det här huset. Därför är jag extra anti fönster idag.
Det snöade lite smått på förmiddagen och nu har de nakna träden smittat hela världen med sin tomhet.
JAG VILL JU HA VÅR. Vår och sommar.

Men för att få folk på lite bättre humör kommer jag med detta:

Jag älskar videon och jag lyssnade på The Knife mycket i somras,
vilket ger sommarkänsla även nu och dessutom är dom ju himla bra.

Jag vill ut på vägarna igen. Ut på nya äventyr.

Livet är inte rättvist, det har man lärt sig redan från barnsben. Men att det skulle vara så orättvist som det är just nu, det var jag inte beredd på.
Negativitet är något av det värsta jag vet. Att vara negativ ger inte någon någonting, det känns bara som ett svart moln som sänker sig över ens självkänsla och gör en alldeles paralyserad och tom.
Och det är just därför jag vill leva under jorden. Det är därför jag vill sova under täcket i flera dagar. Det är därför jag helst bara vill gömma mig från allt levande.
Jag är negativ och har blivit alldeles nere på senaste tiden, och jag vet varken varför eller vad jag ska göra åt det.
Jag känner mig bara ivägen då jag umgås med folk, jag känner mig som en glädjedödare och en i allmänhet hemsk människa.
Det är en sak då det händer saker runt omkring en som gör en ledsen. Då man failar på ett prov, gör något dumt, får en elak kommentar kastad över sig, eller vad som helst. Men det värsta av allt är när man mår sämst, och inte ens kan relatera det till någonting. Jag kan inte relatera mig själv till någonting. Inte någonting, ingenting.
Livet är fan inte till för att kastas bort på att leva under jorden, ligga under ett tjockt duntäcke och gömma sig. Det vet jag. Men vad jag inte vet är hur man ska ta sig upp. Jag bara går runt och hoppas på att någon, snart, ska komma och kasta ner en repstege som jag kan klättra upp för, upp till verkligheten och positiviteten. Det är så svårt att uppskatta, någonting, när man inte ens kan uppfatta vad det är man borde uppskatta.
Jag skulle verkligen uppskatta en repstege just nu. Jag skulle verkligen uppskatta en kopp té framför en måbra-film tillsammans med någon som inte dömer mig för att jag inte mår bäst.
För jag vill må bra, jag vill känna positiviteten strömma genom kroppen, kunna sitta i solen och känna att åh livet är underbart. Hur kunde jag tappa den tråden när jag äntligen lyckats få den att falla rätt? Döm mig inte för att jag är negativ. Förstå mig när jag säger att jag vill vara den där glada personen, verkligen.









Langa kärlek please,
I really need it right now

(jag och klara har vårt egna lilla språk)

Idag har jag städat och tagit en promenad i solen med min mamma och syster.
Jag håller på och startar upp ett nytt liv och en ny livsstil.
Jag ska härmed bli mer hälsosam, duktig och nyttig för mig själv.
Jag måste liksom lära mig leva utan sockerchockar och kalorier, jag tänkte att det måste ju vara något småfel när jag och Klara måste sitta och knapra pärlsocker för att förstå matten. Haha.
Jag borde börja träna också, och som tur är har jag och Amanda redan skakat hand på och lovat att så fort snön smält ska vi dra oss ut och börja springa. Och jag bara känner på mig att det kommer bli superbra.
Hela min idé om ett sundare liv känns faktiskt alldeles superbra.

Det enda som bryter mot mina nytänkande regler är just att jag sitter vid datorn, vilket jag sedan igår inte gjort på minst två veckor. Men det gör jag ju egentligen mest för att ta tag i mitt sommarjobbssökande.
Så det är okej, för idag. (och kanske imorgon) Haha.

Puss & Kram, idag känns som en bra dag. Hoppas mitt humör inte hinner ändra sig,
i alla fall inte innan jag hinner publicera det här inlägget. För jag orkar inte skriva om. Och jag orkar verkligen inte vara negativ. Inte nu. Solen skiner faktiskt idag, och det är himmel blå himmel blå.

When I open up my mouth, there's a reason I don't win, I don't know how to begin.

Jag avskyr lördagar. (ibland. typ idag)