life is a pigsty

Livet är inte rättvist, det har man lärt sig redan från barnsben. Men att det skulle vara så orättvist som det är just nu, det var jag inte beredd på.
Negativitet är något av det värsta jag vet. Att vara negativ ger inte någon någonting, det känns bara som ett svart moln som sänker sig över ens självkänsla och gör en alldeles paralyserad och tom.
Och det är just därför jag vill leva under jorden. Det är därför jag vill sova under täcket i flera dagar. Det är därför jag helst bara vill gömma mig från allt levande.
Jag är negativ och har blivit alldeles nere på senaste tiden, och jag vet varken varför eller vad jag ska göra åt det.
Jag känner mig bara ivägen då jag umgås med folk, jag känner mig som en glädjedödare och en i allmänhet hemsk människa.
Det är en sak då det händer saker runt omkring en som gör en ledsen. Då man failar på ett prov, gör något dumt, får en elak kommentar kastad över sig, eller vad som helst. Men det värsta av allt är när man mår sämst, och inte ens kan relatera det till någonting. Jag kan inte relatera mig själv till någonting. Inte någonting, ingenting.
Livet är fan inte till för att kastas bort på att leva under jorden, ligga under ett tjockt duntäcke och gömma sig. Det vet jag. Men vad jag inte vet är hur man ska ta sig upp. Jag bara går runt och hoppas på att någon, snart, ska komma och kasta ner en repstege som jag kan klättra upp för, upp till verkligheten och positiviteten. Det är så svårt att uppskatta, någonting, när man inte ens kan uppfatta vad det är man borde uppskatta.
Jag skulle verkligen uppskatta en repstege just nu. Jag skulle verkligen uppskatta en kopp té framför en måbra-film tillsammans med någon som inte dömer mig för att jag inte mår bäst.
För jag vill må bra, jag vill känna positiviteten strömma genom kroppen, kunna sitta i solen och känna att åh livet är underbart. Hur kunde jag tappa den tråden när jag äntligen lyckats få den att falla rätt? Döm mig inte för att jag är negativ. Förstå mig när jag säger att jag vill vara den där glada personen, verkligen.









Langa kärlek please,
I really need it right now

Kommentarer
Postat av: Natalie

Du får väldigt gärna följa med mig till hamnen och mysa, hör av dig om du skulle ha vägarna förbi i göteborg. Jag förstår vad du menar Maja, tro mig för jag är ständigt i samma sits. Jag druknar allt för ofta i det gråa, och vägrar att komma upp. Ser inte de hjälpande händerna, om de ens finns.



Men faktiskt så, de senaste dagarna, kanske bara den senaste veckan, så har jag tänkt att det är slut med det där. Jag ska kämpa och jag ska vara glad. Jag ska se det positiva i livet och det kan vara alltfrån en bra film som går på tv, snacka med en kompis som man inte pratat med på flera veckor och månader, ett leende av någon okänd människa på stan. Men de små tingen som gör en lycklig, som bygger upp en.



Jag vet att det inte är lätt, det är fortfarande inte lätt. Men jag vägrar ge upp. Och visst kan man tillåta sig själv att falla tillbaka, man kan inte vara stark varje gång, men det gäller att kämpa och inte ge upp. För vad ska man ge upp för?



Jag tror på dig Maja.

Puss!

2009-03-21 @ 21:57:58
URL: http://dontstealoursun.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0