Just nu sitter jag hemma hos Klara, vi har pluggat matte i mer än tre timmar.
Vi förstår egentligen ingenting, men vi låtsas, för det känns lite bättre då.
>>
Järnspikar! skriker Klara och slår näven i bordet.
Jag har visst retat upp henne mer än jag trodde jag kunde. Hon är helt vild, hoppar upp och ned slår sönder vasar och kristallkronor så de krasar i golvet och glassplitter fastnar i mina fötter. Hon sätter sig nu i en fotölj drar upp fötterna kryper ihop och vaggar sig själv fram och tillbaka.
Snälla maja säg vem det är säg vem det är vem är det vem är det? viskar hon. Stackars Klara.
Han är nästintill flintskallig cirka 30 år du vet ju själv hur han ser ut, säger jag, men det är din sak att lista ut vem det är.
Jag skrattar. Är jag hemsk nu? tänker jag. Ja, ganska.
Klara reser sig och går ut i köket. Tystnad. Hon kommer tillbaka.
Nu har jag glömt det, säger hon, nu har jag slutat tänka på det.
Vilken tur, säger jag och sätter på lite musik.
<<
Jag har lyssnat på John Me jättelänge nu. Han känns som Sveriges motsvarighet till Morrissey, men mest i utseendet tror jag. Och inte ens det egentligen. Men jag älskar hans musik.
Längtar efter att få köpa hans skiva, och den känslan har jag inte haft på väldigt länge.