Rent mentalt. Jag fungerar inte, varken mitt fysiska eller psykiska.
Så nu ligger jag hemma under ett tjockt duntäcke och skriker att jag hatar det här. Min mamma svarar bara "i stunder som denna är du så lik din bror, men du måste också lära dig att vila då du är sjuk". Hon hävdar också att jag faktiskt kommer att bli frisk, men det känns inte som det. Jag har varit sjuk i flera dagar nu, det känns som en evighet.
Jag vill inte känna det som att jag inte kan resa mig utan att bli svimfärdig. Jag vill kunna andas utan nässpray varannan timme, jag vill kunna läsa ett kapitel i en bok utan att få ont i ögonen och tro att mitt huvud ska sprängas. Det är rätt stort för mig att ens sitta med en dator i knät, för igår kände jag feber tränga genom ögonen bara jag kastade en blick mot datorn. Och det värsta är att jag har så fruktansvärt tråkigt, vilket i sin tur leder till sådan sjuk depp. Vila är något av det tråkigaste jag vet. Men jag orkar inte göra någonting.

Hur som helst var popaganda super! Jag kanske laddar upp bilder, när jag orkar.
Det var bra och jag älskar Klaras kusiner som lät oss beslagta hela deras källare.
Camera obscura var charmiga och jag ville att Mgmt skulle spela electric feel för alltid.